Det var väl inte den bästa EM-turneringen jag upplevt, snarare en av de sämre. Men den var spännande och överraskande. Denna gång var det Island och Wales, som stod för överraskningarna. De gick inte hela vägen, som de tidigare sensationslagen, Tjeckoslovakien, 1976, Danmark 1992 och Grekland 2004 gjorde. Portugal tillhörde väl inte huvudfavoriterna men ett lag med Ronaldo i truppen kan aldrig räknas bort, när en slutsegrare skall tippas. De var inte mina favoriter men jag hade tippat, att de skulle nå finalen. Väl där mötte de ett heltänt Frankrike, som inledningsvis helt dominerade tillställningen och skapade tillräckligt med chanser för att tidigt kunnat punktera matchen men det kunde de inte. I förlängningen tog Portugal över matchen och vann fullt rättvist. Portugal spelade verkligen ingen bländande fotboll under turneringen men de hade en bra spelplan, signerad den listige Fernando Santos.
De hade också, enligt mitt förmenande, turneringens bäste målvakt, i den atletiske Rui Patricio och försvarsgiganten Pepe, som var outstanding på plan i finalen. Men framförallt spelade de som ett lag, där alla spelarna, framförallt spelade för laget, inte jaget. Det var befriande, att kunna konstatera och det blir mitt bestående minne av EM 2016, att fotboll är ett lagspel och tänker jag framförallt då på Islands och Wales insatser.
Det var ett mästerskap där defensiven var i fokus. Målsnittet i gruppspelet var ynkliga 1.92 mot 2,45 vid förra mästerskapet. Wales och Ungern gjorde flest mål i gruppspelet, vem hade räknat med det. Portugal gick vidare som grupptrea och vann under turneringen bara en match under ordinarie speltid, den mot Wales i semifinalen
Det var inte, det spelmässigt bästa laget, som blev europamästare. Efter den måttstocken rankar jag Portugal som nummer tre. I mina ögon var Tyskland det bästa laget men kunde inte förvalta sina chanser, se tidigare krönika. Rankar också Italien före Portugiserna. Matchen mellan Tyskland och Italien var den moraliska finalen och turneringens bästa match. Ett lag, som kunde gått långt var Kroatien men tyvärr har lagets skickliga individualister svårt att sätta laget före jaget.
Till de stora besvikelserna hör naturligtvis Sverige, 4 avslut på mål och inget mål av egen kraft. Långt ifrån godkänt. Laget har för mycket byggts upp kring en spelare och när han inte nådde upp till sin fulla potential var vi ett slaget lag. Vi hade för all del lite otur också. Tänker på det felaktigt bortdömda målet och den uteblivna straffen mot Belgien men domaren dömer och den figuren har jag kommenterat tidigare. Framförallt var det mot Irland, som vi gjorde bort oss. Mycket av misslyckandet lastar jag Hamrén för. Han har under sina år, som förbundskapten inte tillfört speciellt mycket för utvecklingen av svensk landslagsfotboll. De framgångar han trots allt har haft får tillskrivas det faktum, att han haft tillgång till en av världens bästa fotbollsspelare. Jag vill påstå, att ingen av de andra har tagit något större steg framåt, med undantag för Andreas Granqvist, under Hamréns ledning. Känns bra, att han lämnar. Kanske borde han aldrig fått jobbet.
Spanien och England får också betraktas, som stora besvikelser. England i vanlig ordning. Ständigt överskattande sin egen förmåga. Med en spelförare, Wayne Rooney, som bara gör en godkänd halvlek, med forwards, som Kane, Sturridge och Sterling, alla stora PL-stjärnor men som i EM misslyckades rejält. Spaniens storhetstid är över för denna gång. Fortfarande oerhört bollskickliga och passningssäkra, 93 % bäst i turneringen men det vinner man inga matcher på, när spetsen framåt saknas. Spanien största problem tycker jag dock är defensiven, som märkbart har försämrats de senaste åren.
Till sist min EM-elva 2016
Rui Patricio
Patric Evra Pepe Jérôme Boateng Bacary Sagna
Blaise Matuidi Toni Kroos Renato Sanches João Mário
Antoine Griezmann
Gareth Bale
Coach: Fernando Santos
Hälsar!
Helgonet 48
