Mental härdsmälta

Jag vet hur det känns. Var med, när vi i ÄIF förlorade en match mot Stattena, i dåvarande division IV, idag division II, med 8-0 för mer än 40 år sedan. Matchen spelades på Olympias stora matta och det var nästan så att vi fick ledas ut efter matchen. Stattena hade typ 10 målchanser, en hyfsad utdelning således.
I elitfotbollen får sådana resultat egentligen inte förkomma men det händer, inte så sällan, att lag förlorar med stora siffror. Säsongen 2011 åkte vi på en stjärnsmäll i Sundsvall och fick åka hem med 0-6 i bagaget. Ni vet sedan hur det gick det året så vi skall väl inte kasta yxan i sjön helt men det här var femte raka förlusten. Det är besvärande i allra högsta grad.
ÄFF: s förlust med 0-7 mot GAIS, ett föga märkvärdigt lag, får betraktas, som en mental härdsmälta, i slutet av en lång förlustsvit. Efter 0-4 mot Värnamo, 2-3 mot AFC, 1-2 mot Dalkurd och 0-3 mot Assyriska fanns ingen kraft, att stå emot GAIS frejdiga offensiv. När ett lag förlorar med så stora siffror är det en tydlig signal om något är helt galet. De signalerna fanns redan mot Assyriska men ledarstaben reagerade inte tillräckligt eller så hade man ingen plan B.
Problemet eller det positiva, välj själv, var att det hade gått så bra i inledningen av serien. En överskattning av den egna förmågan låg nära till hands. Vi blev för optimistiska i vårt spel och vi blev sannerligen hårt straffade för det. Ett par skador på nyckelspelare har också spelat en stor roll. Det ger oss också en tydlig bild av att spelartruppen, i sin helhet, är för tunn. Frånvaron av de sidsteppade spelarna är förödande och det är beklagligt, att styrelsen inte kan nå fram till en lösning på problemen. Transferfönstret öppnar åter den 15 juli men då kan det vara för sent att agera.
Matchen mot Ljungskile var en framgång, som berättigar ett stort beröm. En stark inledning och en stark avslutning gav oss en välbehövlig poäng. De krökta ryggarna, hade rätats ut, huvudena lyfts och tilltron till den egna förmågan återvänt. Nu spelade vi efter våra resurser med främsta fokus på försvarsspelet. Visserligen släppte vi, ännu en gång till, enkla mål men bara två. Sex avslut på mål, bästa hittills i vår, är också värt att notera.
Ryan Finley visade med all tydlighet, vilken bra avslutare han är. Får han de rätta bollarna behöver han inget större utrymme eller tid för att sätta dem i nätet. Lundgrens återkomst var befriande. Han är en ledartalang och i comebacken hördes hans dirigentskap i försvarsspelet tydlig på planen. Christian Ljungbergs djupledslöpning, som bäddade för kvitteringen var en av matchens stora prestationer. Det vill vi se mer av!
Det finns kvaliteter i laget men det behövs mer ifall vi inte skall genomlida en säsong till, lik förra årets.
Varbergs, ett lag som många hade tippat som ett topplag men som har det trögt, är nästa motståndare. Eiswohld är troligtvis tillbaka på plan. Det behövs nu när Dyrestam troligtvis är indisponibel. Plats för lite optimism! Vi tar vår andra hemmaseger och håller nollan, 2-0.
Hälsar!
Helgonet 48

About Lars Carlsson

Hej! Jag heter Lars Carlsson och är lärare till yrket. Har ett förflutet inom idrotten. Speciellt fotboll ligger mig varmt om hjärtat. Har under 10 års tid skrivit ett stort antal artiklar om idrotten i Ängelholm. Emellanåt har jag även skrivit jag om samtiden. En del av det materialet kommer jag nu att publicera.
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *