Hur kunde det bli så fel?

På lördag vänder serien mot Sirius i Uppsala. Nya matcher, nya förutsättningar och förhoppningsvis kan ÄFF ta sig ur den negativa spiral man nu befinner sig i.

Det har aldrig, under ÄFF: s nioåriga ”Superettantillvaro” sett sämre ut. Två vinster, fyra oavgjorda och nio förluster. Målskillnaden 9-29 förstärker bilden av ett lag i nedförsbacke. Hur kunde gå så illa med en spelartrupp som, åtminstone, internt ansågs, som den bästa sedan 2011. Många skador är en starkt bidragande orsak, inte bara för att bärande spelare varit borta utan också för att det inte gått att skapa någon kontinuitet i matchandet. Laguppställningen har inte varit densamma två gånger i följd. Vi får hoppas, att skadeeländet är över efter sommaruppehållet. Det är nog uppenbart för alla, att det måste bli så, ifall kontraktet skall kunna säkras. Olika spelsystem har tillämpats, vilket har gjort spelarna vilsna. Tycker inte att jag kunnat se en tydlig spelplan. Om vi ser till spelartruppen så är det min uppfattning, att några av spelarna inte riktigt håller måttet på den här nivån. Tränarna har inte heller lyckats ta ut maximalt av varje spelare. I en del fall har det varit skador, som spökat men inte i alla fall.

Vi har saknat en sammanhållande kraft i backlinjen, saknaden efter Jakob Augustsson har varit stor. Kanske det löser sig med en frisk Björn Westerblad och en Eric Podast, som nu är på väg mot samma spelnivå, som förra året. Skador på Johan Eiswold, Sebastian Carlsén och Marcus Bergholtz har gjort, att mittfältsspelet haltat betänkligt. Dock vill jag säga, att Christian Ljungberg tagit ett stort steg framåt i sin utveckling och verkligen tagit chansen sedan han tog plats i startelvan.

Vårt största bekymmer är anfallsspelet. Det är inte så att vi inte skapat chanser för det har vi men avslutningarna är emellanåt bedrövliga. Saknar beslutsamheten, att våga gå direkt på avslut hos våra forwards. Det skall vändas och vridas i sida, framåt och bakåt och då är motståndarna samlade. Så rinner den chansen ut i sanden. Vi är verkligen i behov av en avslutare av rang. Som det nu är har vi bara Fredrik Karlsson, som håller som startspelare, på ”Superettannivå”.

Att byta tränare var i mina ögon ett bra beslut och att det blev Christian Järdler anser jag var ett korrekt val. Vill tacka Joakim för ett bra jobb under sina år i ÄFF och önska honom lycka till i den vidare tränarkarriären.

Framgång föder framgång och omvänt föder motgång nya motgångar. Så har det varit i ÄFF: s fall och före uppehållet var självförtroendet kört i botten. Nu får vi se, om motgångarna kan vändas till framgångar under Christians ledarskap. Träningsmatchen mot Odense ingav vissa förhoppningar.  Kanske handlar allt om brist på självförtroende. Det blir en tuff och oviss höst, i vilket fall som helst.

Tror inte det är speciellt många, som tror, att vi klarar nytt kontrakt.  Huvudsakligen är att vi själva tror! Det, som ändå inger en viss förhoppning är att bottenstriden är jämn och att det är inte långt upp till lagen ovanför kvalstrecket.

Så låt oss hoppas på minst fyra poäng i de inledande höstmatcherna, på bortaplan mot Sirius och Syrianska.

 

Hälsar!

 

Helgonet 48!

 

About Lars Carlsson

Hej! Jag heter Lars Carlsson och är lärare till yrket. Har ett förflutet inom idrotten. Speciellt fotboll ligger mig varmt om hjärtat. Har under 10 års tid skrivit ett stort antal artiklar om idrotten i Ängelholm. Emellanåt har jag även skrivit jag om samtiden. En del av det materialet kommer jag nu att publicera.
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *